LillaSvalans

Mitt liv har inte varit en dans på rosor.

Tyvärr har jag fått uppleva utanförskap. För att göra en lång historia kort så fick jag inte vara med under senare delen av skoltiden. Från årskurs sju och framåt så var jag relativt ensam. Visst hade jag några vänner men jag var ingens första hands val. Jag var alltid den som dög när den ordinarie kompisen var frånvarande.
Jag var även utsatt för en del glåpord och elaka blickar.
Det är inte kul att tänka tillbaka på skoltiden då det som hände som hände då har påverkat mig under så lång tid.
Om man får höra att man inte duger varje dag så börjar man tillslut att tro på det. Jag trodde tillslut att jag inte var värd något. Jag lärde mig också att det inte var bra att visa sig duktig på något. Att räcka upp handen och svara på lektionerna var inte alltid så smart. Jag gick igenom högstadiet och gymnasiet med en känsla av att vara osynlig. Självkänslan och självförtroendet var i botten.
Nu ca tio år efter att jag gick ut gymnasiet så har jag äntligen börjat bygga upp mig igen. Börjar inse att jag inte är värdelös. Jag vet nu att jag kan mer än vad jag tror och att det som hände under skoltiden inte var mitt fel.

Men trots att jag vet att det inte var mitt fel så har det ändå påverkat mitt liv ända fram till nu.
Det har bland annat påverkat mig i kontakten med andra människor. Jag tror ofta att andra människor ska vara blivit elaka mot mig. Att dom ska göra mig illa.
Det har också gjort att jag har svårt för att ta kritik. Jag tar det för personligt. Det går att träna upp men det är fortfarande svårt att skilja på om man får kritik för något man har gjort eller för den man är.

Relationer har inte varit att tänka på tidigare. För att kunna inleda ett förhållande så måste man först tycka om sig själv. Sen kan man acceptera det faktum att någon annan kan gilla just lilla mig.
Att hitta kärleken är som att hoppa utför ett stup. Läskigt.
Men nu har jag äntligen vågat utför stupet.
I mitten av februari i år så fick jag kontakt med en underbar kille via en datingsida på intenet. 
Så i maj var det så dags att träffa min prins. 
Oj vad jag var nervös men jag är stolt över att jag vågade.
Och vilken prins jag hittade sen. Vilken tur jag har haft!!!


Mannen i mitt liv.